Ensamkommande barn- en utmaning med många bottnar

Häromdagen kunde vi i Aftonbladet, i sociala medier och säkert på andra ställen som jag missat, läsa att Rädda Barnen i Sverige har öppnat en telefonlinje för de ensamkommande flyktingbarn som sökt sig till vårt land, nu på barnens egna språk. Ofta handlar det om arabiska eller dari som är en gren av persiskan och används i delar av Afghanistan.Tätt efter Rädda Barnens initiativ kunde vi läsa att Liseberg erbjuder sommarjobb till ensamkommande barn och unga vuxna som nyligen flyttat till Sverige. Några få har redan gått vidare i rekryteringsprocessen.

Dessa artiklar och utspel påminner mig om min egen tid som ensamkommande barn ifrån Iran 1991.

Och jag konstaterar med viss glädje och tillförsikt att positiva initiativ tas för att underlätta och lätta det tryck som ett barn befinner sig under.

 

Antalet ensamkommande barn som sökt sig till Sverige är nu på rekordhöga nivåer och mycket talar för att nivåerna kommer att vara fortsatt höga. Det ställer krav på mottagningssystemet, är en utmaning för hela samhället att hantera och inte minst är det en utmaning för barnen själva.

När jag år 1991 för första gången beträdde svensk mark var förvisso Balkankrisen under uppsegling, men antalet flyktingar och flyktingbarn som sökte sig hit låg absolut inte på dagens nivåer. Fenomenet var nog ganska okänt och fokus lades på ett ”omhändertagande” snarare än på att ge mig som barn det stöd som behövdes.

Utifrån dåtidens och den kunskap man kanske hade för 25 år sedan var det i det stora hela ett bra mottagande, men kompletteringar i den form som Rädda Barnen nu gör saknades helt eller gjordes inte känd.

Det var ofta som jag ville fråga om saker, frågor som jag inte kunde ställa till släktingar eller via tolk till de äldre damerna i dåvarande Invandrarverkets mottagningssystem. Jag ville prata med jämnåriga eller med personer som var lite äldre men där saknades språket.

Hade jag inte haft tålmodiga och svenskspråkiga grannbarn och deras föräldrar hade jag säkert blivit isolerad med allt vad det kunde innebära.

Och hade jag inte haft släktingar här och varit helt hänvisad till ”damerna” på ett boende, ja då vet jag inte hur jag hade mått som tolvåring.

 

Efter 25 år vill jag trots allt konstatera att det gått bra för mig, mycket tackvare kombinationen av eget driv och tålmodiga människor i närheten som kunde och framförallt ville hjälpa till i min utveckling.

Jag hamnade i en skola där lärarna helhjärtat ”gick in” för att jag skulle lyckas. Jag blev väl mottagen i föreningslivet. Och jag fick mitt första arbete som tidningsförsäljare när språket började fungera för mig. Nyckeln var helt enkelt att jag stöttades till utveckling, men att jag också hade förväntningar på mig att uppnå resultat.

 

Nu står vi här 25 år senare med en stor våg av ensamkommande barn. Har vi nu som samhälle orken och tålamodet att göra något bra av dessa så att de kommer sig själva och landet till nytta sedan, eller ska vi ge upp?

Kan vi alla vara engagerade lärare, tålmodiga grannar, fördomsfria föreningsaktivister och kanske chefer som vågar satsa lite för att vinna plikttrogen arbetskraft?

Och kan vi nu visa uppskattning och tycka att Rädda Barnens och Lisebergs initiativ är bra, istället för att lite misstänksamt dra på munnen och fälla en syrlig kommentar? För det är tyvärr allt för vanligt med den typen av reaktion nuförtiden.

Bra initiativ ska uppmuntras oavsett om det är en organisation, grannen eller butiken längre ner på gatan som tar det!

 

Vi ska ha i minnet att barn är barn, helt oberoende av om de kommit till i Mariestad eller i Kabul. De är formbara på gott och ont. Med krig, utanförskap, elände och kriminalitet blir det inget bra av dem. Men om samhället (alltså vi alla) kan ge dem kärlek, trygghet, framtidstro och låta dem prestera, ja då har alla vunnit matchen.

Då har vi hjälpt individen, utvecklat något bra gemensamt och klarat av utmaningen som idag är allas vår.

Dela VidareShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Medlemskapet – saker eller värden?

Så närmar vi oss februari, den månad som många föreningar inväntar årets första medlemsavgifter. Instruktionen är säkert utskickad eller är påväg till medlemmarna och sedan förväntar vi oss att pengarna ska komma in på föreningens konto. Kassören/registeransvarig förväntas pricka av och lämna en rapport till styrelsen. Antingen blir det jubel för ökningen eller i värsta fall dyster stämning runt bordet, för att antalet ser ut att sjunka.

Har vi tänkt vad det är för budskap vi sänt ut med inbetalningsinstruktionen? Är det något budskap alls eller förväntar vi oss att alla ändå ska veta och tycka det är bra att vara med i vår förening?Vad erbjuder vi medlemmen? Aktiviteterna? Ekonomiskt mervärde i form av rabatter? Några saker man kan ta på? Eller är det något djupare?

Och om nu svaret på frågorna ovan är solklara för oss, är de också det för medlemmarna?

När den här perioden på året infaller är det nog klokt att tillsammans sätta sig ner och fundera på varför vi själva blev medlemmar en gång i tiden. Vad var det som just lockade mig att gå med? Vi bör alla glömma våra funktioner för en stund och förflytta oss till tiden då vi själva fattade beslutet att bli medlemmar. Detta skulle med fördel kunna vara ett diskussionsämne på ert nästa styrelsesammanträde.

Att formulera ett budskap och inspirera folk att gå med i en förening, kräver att man kan sätta på sig deras glasögon. För faktum är att funktionärsrollen i en förening upptar ens skäl så mycket att medlemskapet blir en rutin istället för ett aktivt val som man gör varje år. Och denna rutin har inte den som blir medlem för första gången, så det fantastiska som vi ser med vårt medlemskap är inte lika självklart för den nya medlemmen.

Det hänger på oss att förklara, inspirera och vara inbjudande. Det gäller att berätta men lika mycket om att lyssna. Så att bara skicka ut ett torftigt inbetalningskort och hoppas på det bästa ”frälser” inga nya.

Det fantastiska i vår förening måste helt enkelt förklaras tydligt och enkelt, i text men också i tal när vi möter potentiella medlemmar.

Många undersökningar har gång på gång visat att varannan som går med i en förening gör det för att den blir tillfrågad. Egentligen inget konstigt för så funkar vi människor, vi vill helt enkelt känna oss behövda.

Vissa gillar att göra mackor, andra vill ordna storslagna aktiviteter och en tredje grupp kanske vill driva en fråga för att påverka omgivningen.

Sedan finns också de som vill dra nytta av eventuellt förhandlade rabatter/förmåner eller mer materiella ting. Och just dessa skulle kunna bli inspirerade att förhandla framtidens förmåner som kan komma alla till del.

Vår övertygelse är att människor vill och gärna engagerar sig, det gäller för föreningarna att fånga upp engagemanget.

Och i engagemanget i och för föreningen där man känner sig hemma kan både saker och värden rymmas. Det är i en sådan tillåtande och öppen atmosfär som det unika mervärde som kanske är det viktigaste elementet i medlemskapet skapas, nämligen känslan av samhörighet och gemenskap.

Dela VidareShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Kallelse – hur korrekt behöver det vara?

Så börjar vi närma oss den tiden då det ska bjudas in till årets första aktivitet och inte sällan brukar det handla om årsmöte eller medlemsmöte.
Ett möte är ju ändå alltid ett möte och här finns det både folk som tycker det ska bli riktigt kul och de som tycker att det hela bara är tråkigt. Och emellan dessa båda läger finns det nyfikna, likgiltiga och även de som bara vill vara med för att träffa sina vänner. Men oavsett vilket skälet till ens deltagande må vara, åligger det föreningen att inbjuda eller som det heter ”kalla” på rätt sätt.
Och vad ”rätt” sätt att kalla är oftast beskrivet i föreningens stadgar.

Medlemmarna ska bjudas in i god tid, man ska få korrekt information om datum/tid/plats och dessutom ska man påminnas om sina demokratiska rättigheter.

Oftast handlar det om att man kan skriva förslag (motioner) till mötet eller kanske nominera folk till de förestående valen.

Allt detta måste framgå av den kallelse/inbjudan som skickas ut och informationen behöver vara tydlig.

Styrelsens utgångspunkt måste alltid vara att medlemmarna vill delta fullt ut och därmed ska ges all korrekt information. Men tro nu inte att en korrekt kallelse per automatik behöver vara en ”tråkig” textmassa. Nej, det går att skriva en möteskallelse på ett roligt sätt och här är det bara vår egen fantasi som kan sätta stopp.

Om man vill komplettera sin mötesaktivitet med lite mer ”roliga” inslag så går det givetvis bra och vi rekommenderar gärna att man försöker med det. Det skulle exempelvis kunna vara ett studiebesök, en intressant föreläsning eller kanske ett uppträdande i samband med mötet. Här är det upp till föreningen att vara påhittig och fixa ett ”dragplåster”. Troligt är då att man får med sig de som eventuellt tycker att möte är tråkigt medan det som är i anslutning är kul. Och vem vet, de kanske omvärderar sin inställning till mötet och återkommer vid nästa tillfälle.

Våra föreningar mår som bäst när interndemokratin fungerar bra. Och första steget i en bra fungerande föreningsdemokrati är den korrekta och lockande kallelsen till mötet.

Dela VidareShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Början och avslut på samma gång

Så har då år 2016 hunnit bli 14 dagar gammal och vi på Framgången vill önska alla läsare en god fortsättning på det nya året!Nu är det dags för många föreningar att hugga i för att börja förverkliga verksamhetsplaner och mål som man antagit för det nya året. Det kräver fokus och energi, vilket i sig kommer av att man har roligt och känner att man uppnått resultat samtidigt.

Ett enkelt sätt att kunna se resultat är att man bryter ner dem mätbara målen till flera konkreta och över året tidsatta milstolpar, och utifrån dessa gör listor på saker som behöver göras. Allt eftersom man går igenom och prickar av listan ”sätter” man milstolparna och närmar sig målen.

På det sättet har man gjort en enkel och användbar Milstolpeplan, ett konkret och levande verktyg som man har nytta av under hela året.

Utöver planer och framtidsblick innebär ett årsskifte också att man behöver samla ihop föregående års verksamhet och redovisa den i en verksamhetsberättelse.

Det kan för många kännas tråkigt att behöva titta tillbaka och lägga ner tid och kraft på något som redan passerat. Så för många blir verksamhetsberättelsen mer något av ett nödvändigt ont.

Men det man då ska ha i åtanke är att verksamhetsberättelsen är ett viktigt demokratiskt verktyg i händerna på medlemmarna och detta oerhört viktiga verktyg är styrelsen skyldig föreningen.

Verksamhetsberättelsen är förvisso en redogörelse av vad som gjordes förra året och ägs av styrelsen, men en bra verksamhetsberättelse kan också vara grunden i en diskussion som på sikt kan stärka hela föreningen. En bra och ”rättvisande” berättelse över verksamheten berättar inte bara om allt som är gjort, utan den redogör också för sakerna som inte gjordes av olika skäl.

Det kan vara av tidsskäl, ekonomiska skäl eller prioriteringsskäl som exempelvis en del aktiviteter inte blivit av eller så kan det vara andra saker som styrelsen stött på under året.

Oavsett vad, bör det i den mån det är möjligt redovisas, så att medlemmarna ges en chans att i demokratisk ordning kunna fråga och i förlängningen få en djupare inblick i föreningens verksamhet och styrelsens förvaltning av den.

Kort sagt kan man säga att en verksamhetsberättelse bör spegla årets verksamhetsplan och därmed ta upp alla de punkter som finns där.

Först då blir den levande, tydlig och inte minst ett roligt ”kvitto” att skriva utifrån det nedlagda arbetet.

Dela VidareShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Välkomna till nya Framgången!

Efter en stunds arbete i tystnad är vi nu glada över att kunna lansera en ny hemsida. Mycket av innehållet kommer att kännas igen medan annat är nytt. Vår huvudsakliga fokus är alltjämt föreningslivets förutsättningar, vardag och villkor. Även våra föreläsningar kommer att fortsätta, nu med ett rikare innehåll och fler perspektiv. Tjänste- och utbildningsutbudet har fått ett delvis förändrat innehåll och utvecklingsarbetet inom detta område är något som måste fortsätta för att vi ska kunna möta utmaningarna.

Med jämna mellanrum, med stor sannolikhet varje torsdag kommer vi att blogga om något aktuellt kopplat till vår verksamhet. Det kan exempelvis vara reflektioner efter en föreläsning, ett politiskt förslag på föreningsområdet eller kanske enkla stärkande tips för föreningars vardagsrutiner. På det här sättet vill vi aktivt dela med oss av våra upplevelser och erfarenheter så att de kommer fler till del. I det arbetet behövs tips och input ifrån alla våra besökare. Vi räknar med att komma igång med detta efter nyår.

Drygt en månad av år 2015 återstår och räknar man bort helgerna blir det knappt en månad att ”knyta” ihop säcken på runt om i föreningarna. En tid som går väldigt fort och där man först varvar upp för att sedan varva ner. Men även under denna stressiga tid behövs en hög grad av trivsel. Så glöm inte julpyntet på kansliet, låt glöggdoften och smaken av pepparkakor möta de medlemmar som besöker er och för er som är arbetsgivare är det extra viktigt att genom julgåvan uttrycka uppskattning för personalen.

Ett gott avslut är alltid garanten för en god början!

Dela VidareShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone