Ensamkommande barn- en utmaning med många bottnar

Häromdagen kunde vi i Aftonbladet, i sociala medier och säkert på andra ställen som jag missat, läsa att Rädda Barnen i Sverige har öppnat en telefonlinje för de ensamkommande flyktingbarn som sökt sig till vårt land, nu på barnens egna språk. Ofta handlar det om arabiska eller dari som är en gren av persiskan och används i delar av Afghanistan.Tätt efter Rädda Barnens initiativ kunde vi läsa att Liseberg erbjuder sommarjobb till ensamkommande barn och unga vuxna som nyligen flyttat till Sverige. Några få har redan gått vidare i rekryteringsprocessen.

Dessa artiklar och utspel påminner mig om min egen tid som ensamkommande barn ifrån Iran 1991.

Och jag konstaterar med viss glädje och tillförsikt att positiva initiativ tas för att underlätta och lätta det tryck som ett barn befinner sig under.

 

Antalet ensamkommande barn som sökt sig till Sverige är nu på rekordhöga nivåer och mycket talar för att nivåerna kommer att vara fortsatt höga. Det ställer krav på mottagningssystemet, är en utmaning för hela samhället att hantera och inte minst är det en utmaning för barnen själva.

När jag år 1991 för första gången beträdde svensk mark var förvisso Balkankrisen under uppsegling, men antalet flyktingar och flyktingbarn som sökte sig hit låg absolut inte på dagens nivåer. Fenomenet var nog ganska okänt och fokus lades på ett ”omhändertagande” snarare än på att ge mig som barn det stöd som behövdes.

Utifrån dåtidens och den kunskap man kanske hade för 25 år sedan var det i det stora hela ett bra mottagande, men kompletteringar i den form som Rädda Barnen nu gör saknades helt eller gjordes inte känd.

Det var ofta som jag ville fråga om saker, frågor som jag inte kunde ställa till släktingar eller via tolk till de äldre damerna i dåvarande Invandrarverkets mottagningssystem. Jag ville prata med jämnåriga eller med personer som var lite äldre men där saknades språket.

Hade jag inte haft tålmodiga och svenskspråkiga grannbarn och deras föräldrar hade jag säkert blivit isolerad med allt vad det kunde innebära.

Och hade jag inte haft släktingar här och varit helt hänvisad till ”damerna” på ett boende, ja då vet jag inte hur jag hade mått som tolvåring.

 

Efter 25 år vill jag trots allt konstatera att det gått bra för mig, mycket tackvare kombinationen av eget driv och tålmodiga människor i närheten som kunde och framförallt ville hjälpa till i min utveckling.

Jag hamnade i en skola där lärarna helhjärtat ”gick in” för att jag skulle lyckas. Jag blev väl mottagen i föreningslivet. Och jag fick mitt första arbete som tidningsförsäljare när språket började fungera för mig. Nyckeln var helt enkelt att jag stöttades till utveckling, men att jag också hade förväntningar på mig att uppnå resultat.

 

Nu står vi här 25 år senare med en stor våg av ensamkommande barn. Har vi nu som samhälle orken och tålamodet att göra något bra av dessa så att de kommer sig själva och landet till nytta sedan, eller ska vi ge upp?

Kan vi alla vara engagerade lärare, tålmodiga grannar, fördomsfria föreningsaktivister och kanske chefer som vågar satsa lite för att vinna plikttrogen arbetskraft?

Och kan vi nu visa uppskattning och tycka att Rädda Barnens och Lisebergs initiativ är bra, istället för att lite misstänksamt dra på munnen och fälla en syrlig kommentar? För det är tyvärr allt för vanligt med den typen av reaktion nuförtiden.

Bra initiativ ska uppmuntras oavsett om det är en organisation, grannen eller butiken längre ner på gatan som tar det!

 

Vi ska ha i minnet att barn är barn, helt oberoende av om de kommit till i Mariestad eller i Kabul. De är formbara på gott och ont. Med krig, utanförskap, elände och kriminalitet blir det inget bra av dem. Men om samhället (alltså vi alla) kan ge dem kärlek, trygghet, framtidstro och låta dem prestera, ja då har alla vunnit matchen.

Då har vi hjälpt individen, utvecklat något bra gemensamt och klarat av utmaningen som idag är allas vår.